I denna åttonde och sista (?) i raden av böcker om poliserna i Ystad sätts hans skarpsinne på svåra prov. Några till synes helt skilda händelser visar sig höra ihop. Två unga kvinnor mördar en taxichaufför för att komma över lite pengar. En man faller ihop och dör på trottoaren vid en bankomat.
En av flickorna rymmer från polishuset och ett stort strömavbrott inträffar. Att allt detta hänger ihop står snart klart. Men varför? Vad är orsak och verkan? Vad är viktigt och vad kan man bortse ifrån? Det är många detaljer Wallander och hans kollegor måste knyta ihop om de skall kunna lösa detta fall och förhindra hotet som obönhörligen tickar närmare.
"Brandvägg" avviker från den tendens som man kunnat urskilja i de senaste Wallander-böckerna, den är inte alls lika brutal som de tidigare. Den har mer drag av klassisk polisroman med många detaljer och ledtrådar som skall passa ihop, mer tänkande och mindre blod. Bilden ramas in av den elektroniska rymden, av datorer, modem och kodord, en värld som Wallander känner sig allt annat än hemma i. Wallander fortsätter sitt grubblande om vart Sverige och samhället är på väg, men han finner inget svar. Han blir mer och mer isolerad, vännerna försvinner och han blir grymt sviken från ett helt oväntat håll. Naturligtvis är allt väl berättat och mycket spännande.
Mankell har i intervjuer sagt att detta är den absolut sista boken, att slutet gör det omöjligt att fortsätta historien. Jag förstår inte riktigt vad han menar, visst verkar Wallander fatta något slags beslut, men det är otydligt och diffust.
karin nystås
Kurt Wallander är en av de mer olyckliga och mest misslyckade huvudpersoner jag stött på i litteraturen.
Han kan inte hålla kvar några kvinnor, han talar alltför sällan med sin dotter, han äter fel mat, dricker för mycket och sover för lite.
Men han är en lysande kriminalkommissarie.
För min del får han gärna skriva fler böcker.
Henning Mankell: Brandvägg
(Ordfront, 1998. 455 sidor. )
[ Hem ] | [ Innehåll ]